Det här med höst…

Helgens plan var ju att ställa bilen någonstans vid havet, för att på lördagen gå någon av skåneledens österlensleder. Enligt SMHI skulle det förvisso blåsa lite på fredagen, men vara uppehåll och vinden skulle avta på lördagen. Man kan inte lita på SMHI…

När vi kom fram till parkeringen vid Prästens badkar i Vik på fredagskvällen, var det halv storm och spöregn. Havet är förvisso vackert även i storm, och himlen imponerande, men man kanske inte är så benägen till utomhusaktiviteter? Som tur var så hade vi förberett mat (chili) och hällt i mattermosen, så det var bara att stänga alla dörrar och avnjuta måltiden inne i bilen. Vi insåg att det kanske var läge att hitta en alternativ plan om vi ville ut och vandra på lördagen.

Då det fortfarande blåste på lördagsmorgonen valde vi att åka inåt landet i stället, och styrde kosan mot Hovdala. Här har vi ju varit väldigt många gånger och vandrat och kan lederna väl. Eftersom vi hade Gaston med oss var tanken att ta en av de mindre kuperade lederna (dvs inte Höjdarnas höjdare), och när vi så hittade en fin plats att ställa Happy på nere vid stranden till Finjasjön, så föll valet på Finjasjöleden. Leden går runt sjön, och är ca 2 mil lång. Vi var lite osäkra på om både vi och Gaston egentligen orkade gå så långt, men tänkte att vi kan ju alltid vända efter 1,5 timme om vi har för långt kvar runt. Med en sjö är det ju lite svårt att gena…

Men i strålande sol och vindstilla lyckades vi ta oss runt sjön, även om sista kilometern gick på ren viljestyrka. Trots att vi vandrar så mycket, så var två mil faktiskt i vår övre komfortgräns (lite över…). Gaston däremot pinnade glatt på, åkte motvilligt i ryggsäcken några kilometer på mattes begäran, men två mil var inget som dämpade hans entusiasm. Vi är djupt imponerade av vår lilla knähund ❤