Att ha plåtis, eller husbil/husvagn, innebär ju inte bara att man har huset med sig på fantastiska resor runt om i Sverige och Europa. Det ger en också möjligheten att ta hemmet med sig när livet händer. Och oåterkalleligt vänder.

I oktober fick vi veta att min pappa drabbats av obotlig cancer. Vilket överraskade oss allihop för trots sina dryga 84 år var pappa liksom ”mitt i livet”. Full av liv, full av projekt, med stor vänkrets och fullt upp med en massa ideellt arbete i olika föreningar. Han hade förvisso slutat med bilresor härs och tvärs över Europa, men följde våra äventyr med stort intresse, och med kartan redo för att se var vi befann oss.

Jag ringde honom varje kväll när vi var på resor. Alla år. Och var vi i Frankrike så kunde han alltid berätta om när jag var där förra gången (typ när jag var tre), eller ”minns du att du åt vaktel där?”. Jag tror inte det finns en by värd namnet i Frankrike som inte pappa och vår familj besökt någon gång. Och jag tror han fortsatte resa genom oss de sista åren.

När han blev sjuk så blev mitt fokus att vara med honom så mycket jag bara kunde. Förstås. Men det är inte så lätt när man bor 75 mil ifrån varandra och har heltidsjobb. Men jag har fantastiska chefer som bara sa – åkt dit, stanna så länge du behöver. Du kan jobba på distans. Ta din tid.

Så plåtisen parkerades på uppfarten till villan i Sigtuna. Flera veckor i rad under hela hösten. Och vi hade möjlighet att säga allt som fanns att säga. Hålla hans hand. Sitta tyst bredvid honom och titta på youtubeklipp om olika kameror. Men också se hur han sakta tynade bort. Men finnas där och tala om för honom hur mycket jag älskade honom. Tillsammans med min bonusmamma och alla mina syskon.

På årets näst sista dag somnade han lugnt och stilla in. Hemma i sin säng. Med sin familj omkring sig. Han fattas mig enormt. Men jag känner en enorm tacksamhet för att jag hade möjlighet att vara hos honom under hösten.

Tack älskade pappa för alla skratt, alla råd, alla dåliga skämt och för att du väckte, och uppmuntrade, min önskan att resa. Och framförallt att det alltid är ok att ombestämma sig. Vare sig det gäller livet eller resrutten.

I kärleksfullt minne av Thomas Eckered 1941 – 2025. Världens bästa pappa.

/Sara