När vi åkte hem via Normandie i somras, så konstaterade vi att vi vet egentligen väldigt lite om andra världskriget. Visst har man koll på koncentrationsläger och alla hemskheter, men i vårt fall ingenting om till exempel D-day.

Så vi började läsa på lite. Förutom att se filmer som ”Saving private Ryan” och dokumentärer på TV lyssnade vi på boken ”Den längsta dagen” av Cornelius Ryan. Han var krigskorrespondent i Europa under kriget, och i boken får man följa allas sidor under 24 timmar, den 6 juni 1944.

Under tiden vi läste la vi till platser på Google maps som vi ville besöka. En del självklara som stränderna Utah och Omaha, men även mindre kända platser som spelade en viktig roll under invasionen.

Det blev till slut en diger lista med monument och museum. Vi skulle så klart inte hinna med alla, men en del.

Vårt första stopp blev Sainte Mère Église. Här landsattes tidigt på morgonen den 6 juni fallskärmsjägare från den amerikanska armén. Staden ligger strategiskt på vägen ut mot stränderna där en del av invasionen skulle äga rum, Utah och Omaha beach.
En fallskärmsjägare, John Steele, fastnade med sin fallskärm i kyrktornet och blev hängande i flera timmar innan han blev upphalad i kyrktornet av tyska soldater och tillfångatogs. Idag hänger en docka i tornet för att påminna om händelsen.

På andra sidan torget ligger Airborne Museum, som är dedikerat till fallskärmsjägarna och deras insats under kriget. Här finns allt från uniformer, flygplan, glidflygare och minnen över stupade unga män. Men även memorabilia från tyska soldater, och civila boende i den lilla staden. Utställningarna ligger i olika hus med olika tema och är väl värt att lägga ett par timmar på. Mycket lärorikt.

Resan gick vidare ut mot en av de fem landstigningsstränderna, Utah Beach. Varje liten väg ner mot havet är döpta efter en fallen soldat. Och självklart finns det monument överallt. Och utan dem så hade det varit ännu svårare att föreställa vad som hände på de här milsvida vackra stränderna.

På väg till nästa strand, Omaha Beach, där de flesta förlusterna för de allierades styrkor skedde, gick vi runt Pointe du Hoc. Här bombades det hej vilt på morgonen den 6 juni, då klippan ligger strategiskt mellan de två stränderna Utah och Omaha. Hela udden är fortfarande full av kratrar och bunkrar. Specialutbildade soldater klättrade uppför de här klipporna tidigt på morgonen i skitväder, vilket är en enastående bedrift när man ser hur brant och högt det är!

Efter ett stopp även nere på Omaha Beach åkte vi upp till den amerikanska kyrkogården i Colville-sur-Mer. Här ligger över 9000 soldater begravda i snörräta rader. Alla med varsitt kors, eller stjärna. Ingen har sin födelsedag på stenen, men alla har sin dödsdag.

En del av korsen har inskriptionen förtydligad med sand från stranden. Personalen går ner till stranden och hämtar sand när anhöriga ska komma och besöka graven och fyller i orden.

Vi var inte riktigt beredda på vilken sorg vi skulle känna när kyrkogården bredde ut sig framför oss. Varje kors är en son, en bror eller make. Det går inte att ta in.

Det är ofattbart hur många unga liv som släcktes de här åren, och inte minst under de här dagarna. Och att vi inte lärde oss nåt…