Vi älskar Frankrike. Vi älskar fransk mat, franska viner och vi älskar att åka med plåtisen i Frankrike. Det är ett otroligt husbilsvänligt land.

Så när det var dags att bestämma var vi ville fira jul och nyår 2024 så var valet lätt. Vi skulle åka ner via Colmar till Montpellier och sedan över till Atlantkusten och sakta puttra uppåt. Ja, vi åkte en del av den resan även i somras, men nu ville vi ha mer tid. Och vi ville ha mer tid i Normandie, men mer om det i ett senare inlägg.

Första stoppet i Frankrike blev Colmar. Vi kan ju säga som så att i Colmar har man inte julmarknad, hela Colmar är jul. Det är galet pyntat överallt i den lilla pittoreska staden. Vi tillbringade ganska många timmar med att strosa runt bland stånden och dricka Vin Chaud, varmt vin. Vi är inte så förtjusta i glögg, men Vin Chaud och engelsk Mulled Wine slinker gärna ner.

När vi var i Frankrike i somras försökte vi få plats på en central ställplats inne i Le Grau-du-Roi, som ligger ett stenkast från den mycket märkliga staden La Grand Motte. Men dels var ställplatsen då knökfull, samt tillhörde en kedja av ställplatser, Camping-Car Park, som man behöver ett speciellt kort för att blippa in sig på. Nu fanns det platser kvar, och vi kunde beställa och få ut kortet i automaten vid infarten. Appen visade sig vara fullkomligt lysande under den fortsatta resan, och vi stod på flera platser under resan. Det kommer en lista på alla ställplatser vi stod på under den här resan. Här finns listan!

Julafton firade vi i Carcasonne. Julafton är ju vanlig vardag i Frankrike så allt är öppet, så vi kunde strosa runt uppe i fästningen och titta in i små butiker och ta ett glas vin på en uteservering. Fästningen i Carcasonne är klart lugnare och mindre turistig än fästningen i San Marino, men utsikten är även här magnifik. Vi gick in i S:t Nazariusbasilikan, och trots att ingen av oss är särskilt, eller alls, kyrkliga av oss så tar kyrkorummet andan ur en i sin skönhet. Tände ett ljus för alla som inte finns med oss längre. På en bra plats med utsikt så farmor kunde se lite *ler*

Efter att ha följt Pyrenéerna på den franska sidan (tog den spanska sidan förra vinterresan) landade vi för några dagar i Capbreton.

Vi älskar Capbreton, och det här var tredje gången i år vi stod nere vid sanddynorna. Vi som alltid trott att vi trivs bäst ensamma i skogen har hittat en favoritplats som är en gigantisk parkering. Det är alltid fullt av folk, mest surfare. Det är en skön stämning här. Väldigt laidback både hos stora och små husbilar, och hos stora och små hundar. På sommaren kan du beställa en Mojito uppe i baren på toppen av sanddynorna, och sitta och blicka ner över vågor och surfare. Och varje morgon kommer brödbilen så du kan få färska croissanter och baguette till frukost.

Efter att ha stannat ett par dagar började vi sakta tuffa upp längs Atlantkusten. Vi hade gott om tid, så det blev bara några timmars körande på småvägarna fram till lunch och stannade där vi tyckte vi kört nog. Det är väldigt lätt att hitta ställplatser så här års, så det behövs inget direkt planerande.

I somras körde vi ut på ön Île d’Oléron, Atlantkustens största ö, och ett stort center för Frankrikes ostron- och musselproduktion. För oss svenskar är ön kanske mest känd för fortet Fort Bayard som ligger strax utanför. Den här gången valde vi att åka ut på lillebrorön Île de Re. Även här dominerar skaldjuren både miljön och butikerna. Vi har konstaterat att här ligger inte ostronen på is som de ju alltid gör i Sverige, utan säljs överallt även i små bodar längs vägen, som vi säljer grönsaker. Känns lite udda för oss svenskar som matats med vikten av iskyla för skaldjur… Den här ön kändes mindre turistig och mer exklusiv än sin storebror.

Nu var vi snart framme i Normandie, som får ett eget inlägg senare, men sista anhalten innan dess var i den mysiga lilla orten Saint-Pair-sur Mer. Otroligt fin strand där vi kunde gå kilometervis på eftermiddagen när det var ebb. På morgonen hade havet kommit hela vägen in till betongmuren. Mäktigt med så stora skillnader. Självklart bjöd den sista sträckan också på ständig vy av Le Mont-Saint-Michel som ivrigt exploateras. Klostret är ju trots allt ett av Frankrikes största turistmål. Vi valde dock att inte gå ut dit den här gången.

I grannorten Granville finns, förutom en otroligt mysig gammal stadsdel, ett av de märkligaste museum vi har varit på. Det är en salig blandning av fjärilssamlingar, levande fiskar och konst gjorda av mineral och snäckor. Fullkomligt absurt! Men är ni i krokarna så måste ni kolla in det 🙂