Nu när vi bestämt oss för att ge upp jakten på snön, så blev det faktiskt en lite lugnare känsla i resan. Man kan inte få allt varje gång, men skidåkning i Andorra kan vi göra ett annat år. Åka lite senare på året, och hoppas att inte klimatförändringarna tar bort snön för gott…

Nu skulle vi ge oss upp i Pyrenéerna och vi hade noll aning om vad som väntade oss! Vi har varit en hel del i alperna, vi var i Dolomiterna för några somrar sen, men ingen av oss har varit i Pyrenéerna så nu var det vita fläckar på kartan att utforska.

Vi bestämde oss att åka väg N260 på den spanska sidan hela vägen från Medelhavet bort till Atlantkusten. Det är nog en av de vackraste vägar vi någonsin kört. Vindlande och krokig, men oftast tvåfilig och väl underhållen. Ofta rent meditativ körning.

Vi blev helt betagna av Pyrenéerna. Naturen känns kargare, spetsigare och vildare än i alperna. Byarna klättrar på bergskammarna, ofta med ett gammalt kloster längst ut på klipporna. Och högt över cirklade stora örnar.

Det var dock ganska tydligt att även här var vintern sen. Skidorterna var stängda och vi kunde till och med äta lunch utomhus i solskenet. Det var en del husbilar ute, men det finns gott om ställplatser inne på torgen i dessa byar, så det var aldrig några problem att hitta nattvila. Ofta även med elstolpar (ta med euromynt om ni ska hit) och gratis tömningsplatser lite överallt.

Det är onekligen lättare att campa ute i europa jämfört med Sverige. Större gästfrihet. Men heller inte en bil som står där de inte är välkomna. Resultatet av en större respekt för markägaren eller en tuffare polis kan man undra…

Nyårsafton tillbringade vi på en nybyggd camping uppe i bergen, Camping Gavin. Det var dags att duscha om inte annat. Och här fanns det lyxigaste servicehus vi nånsin upplevt. Allt skönt uppvärmt och till och med ett badkar! Här slapp vi också smällare och fyrverkerier (Gaston har börjat reagera på äldre dagar) och kunde istället njuta av en fantastisk stjärnhimmel medan vi skålade in 2024.

Efter några dagar landade vi i Frankrike igen, men den här gången på Atlantkusten. Återigen en gigantisk ställplats precis vid havet i Capbreton, full av folk. Efter en lång promenad längs havet kunde vi sitta ute med ett glas rosé tills solen gick ner bakom sanddynorna.

Det var dags att börja köra norrut, tillbaka till Sverige. Det blev en ganska trist hemfärd då influensan slog till, vädret slog om och vi mer eller mindre fick sträckköra hem i kastvindar och spöregn. Men allt som allt blev det en helt underbar skidresa med förinder!